Livet är inte rättvist och det är något vi ständigt blir påminda om. Ibland har jag bara lust att lägga mig ner och sova i hundra år med förhoppningar att vakna upp till ett nytt liv som kanske är mer rättvist. Nu vet jag att detta är en omöjlighet men det är ett önsketänkande och sånt finns det gott om i mitt liv. Periodvis.

Har precis tagit mig upp från en rejäl svacka, vet inte riktigt hur det gick till denna gång eftersom jag på något vis vaknade upp glad och förväntansfull. Med ett huvud som fungerar och har förmågan att kommunicera. 

Under månaders tid har det varit extremt segt där uppe och orken har varit obefintligt. Jag har släpat mig iväg till jobbet dom dagar när viljan varit stark men även tillbringat många dagar stirrandes uti tommhet.

Vad hjälpte mig denna gång?

Är detta på riktigt? Eller kommer jag snart besöka avgrunden igen.

Jag tänker iallafall skriva igen. Här känns allt nytt. Min gamla blogg är på någotvis förbrukad fylld med sjukdom och diagnoser.

En sak är iallafall helt självklar för mig.  Jag är jag. Med eller utan diagnoser. Diagnoser är hinder som jag måste ta mig förbi inte förlika mig med. Acceptera och gå vidare.